Max Andersson

Grön politik. Oftast om klimatpolitik, EU, och integritet.

29 april 2016

Platsannons: Politisk sekreterare för Max Andersson (MP) i EU-parlamentet

Nu söker vi en politisk sekreterare till EU-parlamentariker Max Anderssons (MP) kontor. Vi önskar en person som kan hjälpa till med att få genomslag för en grön EU-kritik som både visar på EU:s brister och lägger fram konstruktiva alternativ.

Den politiska sekreteraren bistår ledamoten med att utveckla politiska förslag, ta fram underlag, driva opinionsbildning och skriva debattartiklar. Tjänsten har två huvudområden: dels EU-kritiken, som är en av ledamotens fyra profilfrågor, och dels det politiska arbetet i det konstitutionella utskottet AFCO i EU-parlamentet.

Tjänsten kräver allmänpolitisk kunnighet och förmåga till politisk analys. Du ska vara en god skribent, och kunna arbeta självständigt och strukturera ditt arbete. Erfarenhet av politiska organisationer är en fördel. Arbetsplatsen är Bryssel, och ibland Strasbourg.

Som person önskar vi att du är effektiv, självgående och lyhörd. Du måste också vara beredd att periodvis arbeta i ett högt tempo. Arbetet är i nära samarbete med ett team på fyra personer. Stor vikt läggs vid personlig lämplighet. Vi ser gärna sökande med olika bakgrund, kön och ålder.

Våra arbetsspråk är svenska och engelska. Det är viktigt att du delar Miljöpartiets värderingar, men det finns inga krav på medlemskap eller tidigare engagemang i partiet.

Anställningsformen är 6 mån provanställning följt av tidsbestämd anställning till och med slutet av mandatperioden 2019. Tillträde efter överenskommelse.

Du ska ha minst en kandidatexamen eller 3 års arbetslivserfarenhet. 



Skicka med ett exempel på en politisk text som du har skrivit som en bilaga till din ansökan. 



Mejla din ansökan senast 29 maj kl 23:59 till ansok.max.andersson@gmail.com.

26 april 2016

"Luxleaks uppe i rätten - visselblåsare måste skyddas"

Jag skriver i ETC:
Luxleaks uppe i rätten - visselblåsare måste skyddas 

I dag inleds rättegången mot Antoine Deltour som avslöjade Luxleaks-skandalen för ett par år sedan. Om han döms är det hårt slag mot alla visselblåsare som avslöjar oegentligheter som allmänheten har rätt att känna till. Vi behöver stärka skyddet för visselblåsare i EU, skriver Max Andersson (MP), EU-parlamentariker.

Antoine Deltour står åtalad för bland annat brott mot företagshemligheter. Han riskerar ett fängelsestraff på upp till fem år och höga böter. Även journalisten Edouard Perrin som skrev om skattesmitningarna i Luxemburg står inför rätta, liksom ytterligare en person. Trots att visselblåsare läcker information för allmänhetens bästa finns det i dag inga tydliga ramar som skyddar visselblåsare i EU.

Tvärtom så röstade EU-parlamentet nyligen igenom ett nytt direktiv om skydd för företagshemligheter. Tyvärr ger direktivet företag överdrivna rättigheter att klassa något som en företagshemlighet, vilket innebär risker för visselblåsare och försvårar arbetet för undersökande journalister. Omröstningen skedde i kölvattnet av en annan skatteskandal, de så kallade Panamapappren, och var en besvikelse både för oss gröna i parlamentet och för Antoine Deltour och Edouard Perrin.

När kommissionen lanserade förslaget till direktiv var texten till och med sämre än den som slutligen röstades igenom av EU-parlamentet. I det rättsliga utskottet i parlamentet, som var ansvarigt för förhandlingarna med rådet och kommissionen, jobbade vi gröna med att stärka visselblåsare och journalisters ställning. Med stöd av journalister och mediebolag - också i Sverige - skrevs det in ett undantag för visselblåsare och journalister. Tyvärr är skyddet alldeles för svagt och innebär bland annat en omvänd bevisbörda vid rättsliga tvister. Dessutom kvarstår själva grundproblemet, nämligen den alldeles för breda definitionen av vad som ska räknas som företagshemligheter. Detta gör undantaget otillräckligt.

Antoine Deltour har starkt kritiserat direktivet om företagshemligheter och menar att de undantag i direktivet som är tänkta att skydda visselblåsare inte skulle hjälpa honom eller journalisten Edouard Perrin, eftersom de inte avslöjade något olagligt, endast något omoraliskt. Förra året belönades Antoine Deltour med EU-parlamentets europeiska medborgarpris för att ha slagit larm om oegentligheterna kring Luxleaks-härvan. Men i år vände EU-parlamentet honom och andra visselblåsare ryggen när det röstade ja till direktivet om företagshemligheter.

Den gröna gruppen i EU-parlamentet arbetade hårt för att omröstningen om direktivet skulle skjutas upp. Det hade varit naturligt att vänta med omröstningen om företagshemligheter tills kommissionen hunnit ta fram ett lagförslag om skydd för visselblåsare. Det är något som kommissionen har visat bristande intresse för att göra. Genom att skjuta upp omröstningen skulle vi haft en chans att pressa kommissionen att lägga fram ett förslag, men majoriteten av parlamentet ville annorlunda.

Nu tar vi i gröna gruppen istället nya tag. Vi har tagit fram ett eget förslag till EU-direktiv om skydd för visselblåsare som vi kommer att presentera i början av maj. Vi hoppas att det kan hjälpa kommissionen på traven med sitt förslag. Den här frågan är alldeles för viktig att dras i långbänk.
Max Andersson EU-parlamentariker (MP)

13 april 2016

"MP: Massövervakning stoppar inte terrorism"

Jag och Bodil Valero skriver på Dagens Arena 13 april 2016.

MP: Massövervakning stoppar inte terrorism


I dag torsdag röstar EU-parlamentet om direktivet för insamlande av flygpassagerares personuppgifter, det så kallade Passenger Name Record-registret (PNR). Det omtvistade förslaget har redan röstats ned en gång i parlamentet, men efter den senaste tidens terrorattacker i Europa har en ny version skyndats fram till omröstning.

Redan i dag samlar flygbolagen in information om sina passagerare. Det inkluderar namn, nationalitet och passnummer och kan användas av polis för att söka efter efterlysta brottslingar. PNR å andra sidan, innehåller betydligt känsligare information – där en individs religion, sociala status och sexuella läggning kan avslöjas.

Det handlar i klartext om godtycklig massövervakning av vanliga människor som inte är misstänkta för något brott. Terrorister som vill undvika systemet kan exempelvis enkelt ta tåget.

PNR är varken ett effektivt eller proportionerligt sätt att bekämpa terrorism. En utvärdering av den amerikanska underrättelsetjänsten NSA:s massövervakning visade att den inte lett till att en enda terrorist fällts i domstol, medan traditionellt polisarbete däremot lyckats stoppa flera terrorattacker.

Efter fruktansvärda terrordåd höjs ofta röster om massövervakning eller stängda gränser. Den psykologiska reaktionen att ropa efter snabba och hårda tag är förståelig. Men i 15 år har den strategin redan prövats och misslyckats. »Kriget mot terrorismen« har inte skapat mer säkerhet utan tvärtom förvärrat problemet.

Månaderna efter terrordåden i Madrid 2004 och i London 2005 införde EU snabbt massövervakning av tele- och datatrafik genom det så kallade datalagringsdirektivet. Några år senare förklarade EU-domstolen massövervakningen olaglig, eftersom den bryter mot mänskliga rättigheter och äventyrar den personliga integriteten. Det finns goda skäl att tro att även PNR kommer att fällas i domstol på liknande grunder.

PNR uppskattas enligt kommissionens konsekvensanalys kosta medlemsländerna knappt 650 miljoner euro att införa och hålla igång de första 5 åren. Vi menar att de pengarna kan användas effektivare, till exempel i traditionellt polisarbete, gemensamma utredningsgrupper och starkare samordning av de europeiska polis- och underrättelsetjänsterna.

I de senaste terrorattackerna var terroristerna redan kända av polis och underrättelsetjänst. Vad som behövs är inte mer insamlade uppgifter, utan bättre utbyte mellan medlemsländerna av den information som redan finns. Men terrorismen kan inte bemötas enbart med polisiära åtgärder. Framförallt krävs ett långsiktigt och förebyggande arbete på hemmaplan.

De flesta av gärningsmännen i Paris och Bryssel växte upp i Europa och var europeiska medborgare. Vi måste arbeta hårt för att motverka grundorsakerna till radikalisering. Det handlar om att bryta segregeringen i våra städer, samt att motarbeta och erbjuda alternativ till de hatiska ideologier som våldsverkarna förespråkar.

Miljöpartiet och den rödgröna regeringen prioriterar det förebyggande arbetet mot radikalisering högt, bland annat via den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism och stöd till kommuners handlingsplaner. Vi ökar investeringarna för nya bostäder och skola, vilket minskar risken för utanförskap och marginalisering. I ett samhälle som håller ihop får extremismen svårare att slå rot.

Ett av målen med attacker som de i Bryssel och Paris är att skapa splittring, hat och polarisering i vårt samhälle. Att inskränka våra friheter. Det får vi inte låta ske.

När vårt öppna och demokratiska samhälle attackeras är det just öppenheten och demokratin vi måste stå fast vid.

Max Andersson (MP), Europaparlamentariker
Bodil Valero (MP), Europaparlamentariker


11 april 2016

”EU banar väg för fler företagshemligheter”

Jag skriver på SVT Opinion 11 april 2016.

”EU banar väg för fler företagshemligheter”

”Direktivet om skydd för företagshemligheter ger företag överdrivna rättigheter att kalla något en företagshemlighet och kan därmed begränsa insynen i företagen. Definitionen av företagshemligheter måste bli tydligare och skyddet för visselblåsare måste bli bättre”, skriver Max Andersson (MP).

Nu i veckan röstar EU-parlamentet om ett nytt direktiv om skydd för företagshemligheter.
Lagförslaget har fått utstå massiv kritik av flera organisationer i Sverige eftersom det kan leda till ökat hemlighetsmakeri och begränsa allmänhetens rätt till information.

Hittills är det endast vi gröna i EU-parlamentet som uttryckligen har motsatt oss lagförslaget. Vi hoppas att även övriga partier ställer sig på öppenheten och transparensens sida.

Direktivet kommer att innebära att vi för första gången får en lagstiftning kring skydd för företagshemligheter på EU-nivå. Tanken är att det ska få företag att vilja investera mer inom EU.

Men direktivet ger företag överdrivna rättigheter att kalla något en företagshemlighet och kan därmed begränsa insynen i företagen.

En av de organisationer som har flaggat för problem med denna kontroversiella lag är den svenska intresseorganisationen Utgivarna, som består av flera medieföretag. De var rädda att lagen om skydd för företagshemligheter skulle hindra journalister från att utföra grävande journalistik.

Efter mycket påtryckningar, bland annat från de gröna i EU-parlamentet, förhandlades det fram en ny text som ger medier vissa undantag, men förslaget innehåller fortfarande många dåliga delar.
Vi tycker att förslaget fortfarande innebär stora risker för medborgarnas rätt till information och granskning. EU ska inte möjliggöra för företag att undgå granskning.

Om vi ska ha en likriktad lag på EU-nivå kring skydd för företagshemligheter måste bland annat följande punkter förbättras:
  • Definitionen av företagshemligheter måste bli tydligare. Det nuvarande lagförslaget ger företagen överdrivna rättigheter att definiera något som en företagshemlighet. Det kan leda till att företag kan hävda att all intern kommunikation inom företaget är företagshemligheter och därmed blir insynen i företaget minimal. Det skapar även en juridisk osäkerhet kring tolkningen av företagshemligheter, vilket kan innebära att en rättstvist mellan en journalist och ett företag inte alls tar medborgarnas intressen i beaktande, utan snarare gynnar företagens ekonomiska intressen.
  • Skyddet för visselblåsare måste bli bättre. Det nuvarande lagförslaget innehåller ett undantag för visselblåsare som läcker dokument för allmänhetens bästa, men skyddet är inte heltäckande och gäller endast efter att en rättstvist har inletts. Den enskilda visselblåsaren måste också själv ta fram bevis som styrker att dokumenten har läckts för allmänhetens bästa. Just nu står exempelvis visselblåsaren som läckte LuxLeaks-dokumenten inför rätta, för att hans avslöjande om massivt skattefusk i Luxemburg ska ha röjt företagshemligheter. Vi behöver starkare skydd för visselblåsare på EU-nivå.
  • Arbetstagare måste ha rätt att byta arbete. Arbetstagares rättigheter är också hotade då erfarenheter och kompetenser man lärt sig inom ett företag kan klassas som företagshemligheter. Detta skulle kunna sätta arbetare i en knepig juridisk sits om de vill byta arbetsgivare. Vi vill se en skrivning i det nya direktivet som stärker rätten för arbetstagare att byta jobb.
I ett öppet och demokratiskt samhälle är det oerhört viktigt att journalister har möjligheten att granska oegentligheter och att arbetstagare som upptäcker missförhållanden på sina arbetsplatser vågar och kan säga ifrån. Vi får inte låta företagens ekonomiska intressen hindra yttrandefriheten.

Den här veckan kommer lagförslaget om företagshemligheter upp till omröstning i EU-parlamentet.

Vi gröna kommer att rösta nej till förslaget som det ser ut i dag och hoppas att även övriga partier väljer samma väg. Vi kan göra lagtexten bättre så att den gynnar både företagen och allmänheten.

EU-parlamentariker 

11 mars 2016

"EU måste växla in på nytt spår"

Jag skriver i GP  11 Mars 2016.

EU måste växla in på nytt spår

Att EU behöver reformeras är uppenbart. Det gäller oavsett om Storbritannien väljer att kliva ur eller stanna kvar i unionen. Det demokratiska underskottet och det bristande folkliga stödet är nu så stort att grundläggande frågor om EU-samarbetets olika delar inte längre kan ignoreras, skriver Max Andersson (MP).   

Den 23 juni kommer Storbritannien att hålla en folkomröstning om att lämna EU. Det finns i dag ett berättigat missnöje med hur EU fungerar – en dysfunktionell valutaunion som förvärrat den ekonomiska krisen, en omfattande lobbyism som ger storföretagen otillbörligt inflytande och svårigheter för politiker att ändra felaktiga beslut är bara några exempel. Den uppgörelse som David Cameron förhandlat fram för att reformera EU löser inte grundproblemen. Vi behöver en verklig debatt om vad EU ska göra och inte göra. Ett steg mot ett mindre klåfingrigt och byråkratiskt, men mer demokratiskt EU.

Bra ifrågasätta centralisering
I Camerons uppgörelse har EU:s regeringschefer lovat att Storbritannien ska undantas från skrivningen i EU-fördraget om att ingå i en ”ever closer union”, det vill säga en allt vidare politisk integration av EU. Det är bra att centraliseringen i EU ifrågasätts och inte automatiskt gäller för alla medlemsländer.

Uppgörelsen innehåller också steg för att stärka de nationella parlamenten genom att de ges rätt att blockera EU-lagar genom så kallade röda kort. Det innebär att om en mycket hög andel, minst 15 av de 28 nationella parlamenten, invänder mot ett förslag från EU-kommissionen måste förslaget skrotas eller så måste kommissionen göra en förändring som godkänns av parlamenten.

Det är viktigt att involvera de nationella parlamenten i EU:s lagstiftningsprocess, men detta är långt ifrån tillräckligt. I dag finns redan en liknande möjlighet i och med det gula kortet, där en tredjedel av de nationella parlamenten kan gå ihop och signalera när EU gått över sina befogenheter. Till skillnad från det gula kortet kommer det röda kortet vara bindande för kommissionen. Men det gula kortet har visat sig tandlöst och har hittills bara använts två gånger.

Många har i debatten utryckt en rädsla för att ett brittiskt utträde ska leda till en splittring inom EU. Men ett EU som koncentrerar sig på det som verkligen behöver vara gemensamt såsom gränsöverskridande miljöproblem, handel och migration och som samtidigt lämnar fler frågor åt medlemsländerna att avgöra självständigt, låter snarare som något att sträva efter än att frukta. Det skulle kunna bli ett EU med större frihet och fler möjligheter, där skillnaderna mellan medlemsländerna förblir en styrka snarare än ett hinder.

En del av kritiken mot EU har präglats av nationalism och främlingsfientlighet. Det är en form av EU-kritik som vi tar starkt avstånd från. Vår kritik handlar om ett EU som går storföretagens intressen snarare än medborgarnas, där bristen på demokrati och folkligt inflytande är alltför stor. I dag bestämmer EU över många områden som unionen inte borde hantera, som skulle hanteras bättre regionalt, nationellt eller lokalt. Nederländernas regering har redan tagit fram en lista på 49 frågor som man i dag vill återföra från EU. Det är något som även Sveriges regering bör se över.

Står nära Storbritannien
Det är rimligt att Sverige begär ett formellt undantag från EMU och att alla EU-länder ska ha rätt att välja att inte vara med i valutaunionen. De nationella parlamentens rätt måste också utökas, till exempel genom att stärka de gula och röda korten. En annan viktig reform för att stärka demokratin är att ge det folkvalda EU-parlamentet rätt att föreslå nya lagar och göra ändringar i de befintliga, något som enbart är möjligt för EU-kommissionen i dag.

I flera avseenden står Sverige och Storbritannien nära varandra, som icke-euroländer men också i viljan att minska både jordbrukssubventionerna och byråkratin inom EU. Den 23 juni får vi veta hur det går i folkomröstningen. Om Storbritannien lämnar så riskerar EU att drabbas av allvarliga politiska kriser. Om Storbritannien väljer att stanna kvar så kvarstår fortfarande grundproblemen med ett stort demokratiskt underskott och bristande folkligt stöd. I det konstitutionella utskottet i EU-parlamentet ska vi under året se över förändringar i EU-fördragen. Att EU behöver reformeras är uppenbart. Det har sällan funnits ett bättre tillfälle för detta än nu.

Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker

05 mars 2016

Seminarium: Har Miljöpartiet och miljörörelsen misslyckats i sin klimatkommunikation?

På torsdag kväll den 17:e mars 2016 är jag med och arrangerar ett seminarium i Stockholm om klimatkommunikation.

Inbjudan:
Engagemanget för klimatfrågan har stagnerat och till och med minskat i många europeiska länder. Inför riksdagsvalet 2014 hamnade frågan långt ned på listan över väljarnas viktigaste frågor. Hur kan kommunikation om klimathotet motivera människor att agera, engagera sig och stödja kollektiva insatser – istället för att skapa klimatångest eller likgiltighet?

På detta seminarium presenterar vi rapporten ”Building bridges and changing minds: insights from climate communication research and practice” som sammanfattar forskningsläget kring effektiv klimatkommunikation.

De kunskaper som kommit fram i forskningen talar om ett akut behov av att se över våra nuvarande strategier. I ett samtal mellan företrädare från Miljöpartiet, forskningen och miljörörelsen diskuterar vi lärdomar och vägar framåt. Vi har ingen tid att förlora på en misslyckad kommunikation kring klimatfrågan.

Panellister:
Max Andersson, EU-parlamentariker (mp)
Katarina Björk, ordförande för den gröna tankesmedjan Cogito
Gregor Vulturius, forskare vid Stockholm Environment Institute och en av författarna till rapporten
Pia Björstrand, talesperson Klimataktion

Var & När:
Torsdagen den 17 Mars, kl 17.30 – 19.00 i Europahuset, Regeringsgatan 65 i Stockholm.

Vi bjuder på lättare mat och kaffe. OBS begränsat antal platser! Anmälan måste ske till max.andersson@ep.europa.eu

Välkommen!

Rapporten i sin helhet: www.sei-international.org/mediamanager/documents/Publications/Climate/SEI-DB-2016-Climate-communications.pdf


Debattartikel i ETC om rapporten: www.etc.se/debatt/vi-har-misslyckats-med-var-klimatkommunikation


Seminariet anordnas av Max Andersson och Greens/EFA i Europaparlamentet

03 mars 2016

"Diskussionen om Brexit – ett symptom på EU:s problem"

Jag skriver på Altinget.se 3 mars 2016:

"Diskussionen om Brexit – ett symptom på EU:s problem"

I sommar röstar britterna om de ska stanna kvar i EU eller lämna unionen – ett Brexit. Oavsett om det blir ett ja eller ett nej är folkomröstningen ett resultat av en sund skepsis mot ett system som fungerar dåligt. EU behöver förbättras från grunden, inte bara för britternas skull, utan för hela unionens bästa.

Den troligaste utgången av omröstningen i dagsläget är att Storbritannien stannar kvar inom EU. Överenskommelsen som Cameron har förhandlat fram med de övriga statscheferna kommer dock inte att lösa de verkliga problemen med EU. Cameron behöver visa på en förhandlingsseger för att kunna vinna folkomröstningen, men även om överenskommelsen innehåller några bra delar, så är helheten ganska tunn. De verkliga problemen, de som ledde till den här krisen från första början, kommer att kvarstå.

Makten flyttas

Det största problemet med EU är att det har tappat kontakten med folket. Allt mer makt har flyttats från medlemsländerna till Bryssel och beslut inom allt fler politikområden fattas över huvudet på både nationella parlament och medborgare. Nyligen publicerades regeringsutredningen ”EU på hemmaplan” som visade på en skrämmande låg kunskap om EU i Sverige. När folk inte känner till vilka beslut som fattas och hur de kan påverka lagstiftningen leder det till ett demokratiskt underskott.

Cameron förhandlade visserligen till sig möjligheten för nationella parlament att visa ett rött kort när de anser att förslag till EU-lagar bryter mot subsidiariteten, men det kräver att 55 procent av medlemsländernas parlament protesterar inom 12 veckor. Det förefaller osannolikt att det kommer att användas.

Det så kallade gula kortet som finns redan i dag och som utlyses om en tredjedel av de nationella parlamenten protesterar, har hittills bara använts två gånger. Det måste bli enklare att använda de gula och röda korten och dessutom borde det införas ett så kallat grönt kort som ger nationella parlament rätten att föreslå ny lagstiftning eller göra ändringar i befintliga lagar.

Svenskt undantag

Ett annat problem med EU är risken att eurozonen fattar beslut som får negativa följder för länder som har valt att stå utanför valutaunionen. I överenskommelsen med Storbritannien nämns säkerhetsmekanismer som icke-EMU länder ska kunna åberopa, men det återstår att se vad det kommer att betyda i verkligheten. Det behövs tydliga garantier för att rättigheterna för länder med egna valutor ska respekteras. För Sveriges del gäller det även att få till stånd ett permanent undantag från valutaunionen.

Storbritannien kommer även att få undantag från fördragets skrivning om en ”ever closer union” som förtydligar att det inte finns någon förpliktelse för landet att ingå i en långtgående integrationsprocess. Det är oklart vad detta kommer att innebära i praktiken, men det vore rimligt att även andra länder som vill att EU ska vara ett samarbete mellan länder och inte en egen statsbildning också fick samma undantag.

Som det ser ut just nu i opinionsmätningarna väger det jämnt mellan de två sidorna i folkomröstningen. EU-motståndarna kännetecknas av ett starkt engagemang, men starka krafter på deras sida använder sig delvis av en främlingsfientlig argumentation som jag och många andra progressiva EU-kritiker ser som helt oacceptabelt.

Uppförsbacke

Förespråkarna har hittills haft svårt att komma igång med sin kampanj och har inte riktigt hittat samma glöd. Den brittiske miljöaktivisten och journalisten George Monbiot skrev till exempel nyligen i The Guardian att han har börjat hata EU på grund av dess demokratiska brister och storföretagsvänliga politik, men att han trots det kommer att rösta för att Storbritannien stannar inom unionen då alternativet är värre.

De som vill stanna i EU jobbar i uppförsbacke, men erfarenheterna från många folkomröstningar tyder på att den sida som vill bevara status quo tenderar att gå framåt under loppet av en kampanj.

Det finns mycket att vara kritisk till om hur EU ser ut i dag och det finns många problem som behöver lösas. Jag jobbar i EU-parlamentet med att stärka de nationella parlamentens roll, minska EU-budgeten och ge bättre villkor för de länder som inte är med i EMU.

Brexit-diskussionen har hittills mest handlat om att göra EU bättre för Storbritannien. Men den viktiga frågan är hur vi kan få EU att fungera bättre för alla. Oavsett hur det går den 23 juni så kommer vi att bli tvungna att ta itu med EU:s demokratiska brister.

Max Andersson
EU-parlamentariker för Miljöpartiet de gröna

01 mars 2016

Debatt: "Vi har misslyckats med vår klimatkommunikation"

Jag och Katarina Björk från Cogito skriver om klimatkommunikation i ETC.

Vi har misslyckats med vår klimatkommunikation

Miljöpartiet och miljörörelsen har misslyckats med sin klimatkommunikation. Om vi ska ha möjlighet att mildra konsekvenserna av klimatförändringarna behöver vi en kommunikation som i högre grad baseras på värderingar, bygger förtroende och uppmanar till kollektiva åtgärder. Engagemanget för klimatfrågan har stagnerat och till och med minskat i många europeiska länder. Inför riksdagsvalet 2014 i Sverige hamnade klimatfrågan långt ned på listan över väljarnas viktigaste frågor. Samtidigt är miljö-problemen långt ifrån lösta. Tvärtom pekar forskare nu på att vi är på väg att nå en grads uppvärmning. På klimattoppmötet i Paris betonades att lokalt klimatarbete kommer att vara avgörande om vi ska nå klimatmålen, utöver regeringschefernas löften.

Hur kan kommunikation om klimathotet motivera människor att agera, engagera sig och stödja kollektiva insatser – istället för att skapa klimatångest eller apati? Den frågan ställde vi gröna i EU-parlamentet i höstas och tog då hjälp av forskare på Stockholm Environment Institute med att sammanfatta forskningsläget kring effektiv klimatkommunikation. Här presenterar vi våra slutsatser av resultaten.

Forskningen visar att sociala normer och personliga värderingar, känslor och upplevelser spelar en mycket större roll i att forma uppfattningar om klimathotet än kunskap. Detta talar emot tesen att det främsta hindret för klimatåtgärder skulle vara brist på information, som då skulle korrigeras genom att utbilda allmänheten om klimathotet. Att försöka övertala med hjälp av egennyttiga argument såsom att en omställning kan ge fler ”gröna” jobb, ökad ”grön” tillväxt eller andra personliga ekonomiska vinningar kan vara vanskligt, eftersom den typen av argument göder individualistiska och egocentriska värderingar. Att istället tala om klimatet utifrån moraliska perspektiv med argument som främjar medkännande värderingar i samhället leder till mer varaktig framgång i klimatpolitiken.

Förtroende verkar också vara avgörande för en effektiv klimatkommunikation. Brist på förtroende för budbäraren, vare sig det handlar om forskare, aktivister eller politiker, har visat sig vara ett stort hinder för allmänhetens engagemang i frågan. Studier visar att människor i högre grad litar på dem som har liknande politiska åsikter, bakgrund eller livssituation. Det innebär att det är viktigt att identifiera och använda sig av budbärare och opinionsbildare som är kända och har förtroende i målgruppen. Forskarna talar exempelvis om ”Francis-effekten” som syftar till när påven Franciskus i juni publicerade en encyklika med moraliska skäl för kraftfulla åtgärder för att skydda klimatet, miljön och världens mest utsatta. En undersökning från USA fann att påvens encyklika lett till en signifikant ökning, från 51 procent till 59 procent, av befolkningen som är oroade över klimatförändringarna. Särskilt stor var ökningen bland katoliker.

Den mesta klimatkommunikationen är i dag riktad mot individer, och syftar till att ändra personliga attityder och beteenden. Då dessa individer är en del av samhällsgrupper med värden och normer som ofta strider mot budskapet, är det troligt att effekten kommer vara liten. En ung person vars vänner älskar att shoppa kommer att finna det svårt att ge upp sin konsumtion för klimatet. För att få stor effekt måste klimatkommunikation gå bortom individen och syfta till att mobilisera till kollektiva åtgärder. Det handlar om lösningar som är rimliga och möjliga att realisera för målgruppen. 
Exempelvis stödja möjlighet till lokal odling, delta i protester mot politiska beslut eller affärsmetoder som skadar klimatet eller bjuda in till inkluderande samtal om klimatrelaterade problem och möjliga lösningar. Sociala rörelser ger också sina enskilda medlemmar en känsla av tillhörighet och gruppidentitet, vilket ökar sannolikheten för framgång och varaktig effekt.

Detta har stor relevans för Miljöpartiet och miljörörelsen. För att få stöd för klimatarbetet måste vi utgå mer från moraliska och etiska argument än kortsiktiga nyttoargument. Vi måste förtjäna och bibehålla förtroende eller ta hjälp av budbärare med högt förtroende inom de grupper vi vänder oss till. Vi måste fokusera mer på gemensamma åtgärder som kan leda till förändringar på samhällsnivå, snarare än att fokusera på att folk ska sopsortera korrekt eller konsumera mindre.

Trots att många människor är oroade över klimatförändringarna har frågan hamnat i skymundan och det är svårt att finna stöd för de lösningar som behövs. Vi måste våga vara självkritiska kring hur vi kommunicerat i dessa frågor. De kunskaper som kommer fram i forskningen talar om ett akut behov av att se över våra nuvarande strategier. Vi har ingen tid att förlora på en misslyckad kommunikation kring klimatfrågan.

Max Andersson
EU-parlamentariker samt ledamot i partistyrelsen (MP)


Katarina Björk
Ordförande, den gröna tankesmedjan Cogito

04 februari 2016

”Inga trovärdiga belägg för att TTIP skapar jobb”

Jag skriver om TTIP i TCOs tidning Arbetsvärlden.

”Inga trovärdiga belägg för att TTIP skapar jobb”

Sedan 2013 förhandlas TTIP, ett omfattande handels- och regelsamarbetsavtal, mellan EU och USA. Med löften om jobb och tillväxt försöker avtalets förespråkare övertala alltifrån allmänhet till fackliga organisationer om avtalets förträfflighet. Faktum är dock att det saknas belägg för att avtalet skulle skapa några jobb alls, och även i de mest upptrissade scenarier är TTIP:s effekter på tillväxten högst måttliga.

Det är ingen hemlighet att tullarna mellan EU och USA är låga. TTIP:s potentiella positiva ekonomiska effekter ska i stället främst uppnås genom avskaffandet av så kallade icke-tariffära handelshinder. Det kan handla om skillnader i regler eller standarder, vissa helt onödiga, medan andra kan skapas som en konsekvens av förbud mot en farlig kemikalie eller skillnader i synen på miljöskydd.

Samtliga större studier som försökt uppskatta TTIP:s ekonomiska effekter bygger på att hälften av de politiskt påverkbara handelshindren avskaffas. Detta är ett extremt ambitiöst antagande, som kan medföra stora kostnader när upplevda handelshinder som fyller en funktion för att skydda arbetare eller miljö kringgås. Men faktum är att inte ens här uppstår några större ekonomiska effekter. I en studie av Kommerskollegium skulle Sveriges tillväxt, i detta upptrissade scenario, inte öka med mer än 0,2 %, en effekt som uppnås först närmare år 2030. I pengar räknat är det inte ens hälften av vad Skatteverket betalade ut i ROT-avdrag 2014.

Några trovärdiga studier om att avtalet skulle skapa jobb finns inte.

De som talar sig varma om avtalets positiva ekonomiska effekter vet förstås det här. Det är därför de i stället för de här studierna försöker blanda bort korten och prata om hur många jobb i Sverige som är beroende av export till USA. Att vi har flera yrken som helt eller delvis bygger på export är knappast någon hemlighet, men detta är givetvis inte detsamma som att dessa jobb plötsligt skulle bli enormt många fler för att EU sluter ett partnerskapsavtal med USA.

Till skillnad från de påstådda fördelarna är riskerna med TTIP värda att ta på allvar. Flera oberoende vetenskapliga studier har pekat ut möjliga risker för miljöskyddet, säkra livsmedel och möjligheten att effektivt lagstifta mot farliga kemikalier i framtiden. Över 200 sakkunniga akademiker har pekat på hur tvistlösningsmekanismen ISDS, som i reviderad form planeras i avtalet, kan hota den nationella suveräniteten och påverka demokratiskt beslutsfattande.

Fri och rättvis handel är i grunden något bra. Men önskan att maximera handeln får inte stå i vägen för klimatåtgärder eller stärkta rättigheter för arbetstagare. Det finns goda skäl att hålla ögonen på TTIP.

Max Andersson
EU-parlamentariker för Miljöpartiet            

02 februari 2016

"TISA-avtalet får inte hota offentliga sektorn"

Jag skriver i Arbetet.

TISA-avtalet får inte hota offentliga sektorn

På onsdag röstar EU-parlamentet om sin syn på TISA-avtalet. Det är ett handelsavtal som är tänkt att göra handeln med tjänster enklare i stora delar av världen. Men det finns många risker med avtalet. Det kan exempelvis bli omöjligt att återta misslyckade privatiseringar i offentlig regi.

När EU-parlamentet nu ska ge sin syn på förhandlingarna om TISA är det viktigt att parlamentet skickar en tydlig signal till EU-kommissionen. Avtalet får inte hindra vår möjlighet att reglera tjänstesektorn, att värna den offentliga sektorn eller att driva en stark klimatpolitik.

TISA-avtalet förhandlas sedan år 2013 mellan EU, USA, Japan och ytterligare 20 parter. Målet är att underlätta handeln med tjänster men avtalet inkluderar också flera känsliga sektorer med stort behov av reglering, däribland finanssektorn.

Under förhandlingarna försöker man minska upplevda handelshinder som bottnar i nationella regleringar. Men risken är påtaglig att avregleringen går för långt och att underlättnaderna i handeln sker på bekostnad av den politiska handlingsfriheten.

Debatten om TISA har varit stor i många länder men i Sverige är det få som har hört talas om handelsavtalet. Det ligger även stor sekretess kring förhandlingarna. Vissa dokument som rör avtalets miljörelaterade delar har ändå läckt ut och publicerats av Wikileaks.

Förslagen har mötts av stark kritik från miljöorganisationer som menar att förslagen kan underminera politiska åtgärder som tas för att bemöta klimatförändringarna. Avtalet har också fått mycket kritik från fackliga organisationer. Uruguay har valt att lämna förhandlingarna av oro för att avtalet kan försämra landets möjlighet att lagstifta i det allmännas intresse.

En viktig aspekt av avtalet rör vilka delar av tjänstesektorn som ska liberaliseras.  I tidigare ingångna handelsavtal har EU använt en så kallad positiv listning, vilket innebär att de sektorer som ska vara föremål för liberalisering nämns uttryckligen.

I TISA vänder man på den här logiken i en del av avtalet. Där är det i stället undantagen som ska listas och liberalisering blir således norm.

Dessutom innehåller handelsavtalet vad som på handelsspråk kallas för ”ratchet clause” och ”stand-still obligations”. På svenska innebär det att avreglering som genomförs på den nationella nivån automatiskt blir ett åtagande via avtalet, och att den nuvarande nivån av avreglering blir det nya normaltillståndet.

Risken är stor att det politiska manöverutrymmet inskränks, vilket gör det svårare att exempelvis återta misslyckade privatiseringar i offentlig regi. Detta är något som inte minst är aktuellt i Sverige med tanke på den stora, och långt ifrån lyckade, privatiseringsvågen inom skola, vård och omsorg.

Mycket av kritiken mot TISA bygger på farhågor, och då avtalet inte är färdigförhandlat återstår det att se om farhågorna realiseras. Därför är det nu viktigt att EU-parlamentet sätter ner foten och tydligt klargör under vilka former avtalet kan accepteras. Rätten att lagstifta i det allmännas intresse, möjligheten att värna offentlig sektor och att gå före med progressiv lagstiftning för att hindra klimatförändringarna måste säkerställas.

Max Andersson, EU-parlamentariker (MP) 

"Släpp in de blinda"

Jag skriver i UNT om Marrakech-avtalet.

Släpp in de blinda


EU har redan undertecknat avtalet, men trots detta bromsas ikraftträdandet av sju länder som bråkar om formalia. Det är till stor del samma länder som tidigare var emot avtalet, och misstanken ligger nära till hands att de nu ägnar sig åt en förhalningstaktik.

Det är bland annat Tyskland, Storbritannien och Italien som hindrar ministerrådet från att besluta om ratificeringen. EU undertecknade avtalet redan för två år sedan, och det finns ett mycket starkt stöd för avtalet i EU-parlamentet, men problemet är att rådet inte klarar av att fatta beslut. Förra året tröttnade EU-kommissionen på ministerrådets oförmåga och skickade ärendet till domstol.

I dag är cirka 95 procent av alla böcker och all information otillgängliga för synskadade.
Paraplyorganisationen European Blind Union beskriver situationen som en ”boksvält” som drabbar miljoner människor över hela världen. Dessa människor har inte tillgång till litteratur, nyheter och studiematerial. Situationen är värst i fattiga länder där det saknas resurser för att ta fram böcker i lämpliga format såsom talböcker och blindskrift.

Det internationella FN-fördraget Marrakechavtalet vidgar undantagen i upphovsrätten för böcker för synskadade och tar bland annat bort förbudet mot att sprida verk över gränserna. Som det ser ut i dag så kan en bok som är inspelad i exempelvis USA, beroende på hur förlagsavtalen ser ut, inte distri­bueras till andra länder. Resultatet är att den enskilda boken måste spelas in i varje land där den ska distribueras.

När Marrakechavtalet träder i kraft kommer engelsktalande här i Sverige att kunna lyssna ­direkt på engelskspråkiga böcker utan att behöva vänta på den svenskinspelade engelska versionen.
Språkminoriteter världen över kommer att kunna lyssna på litteratur på sitt eget språk. Den verkligt stora förbättringen kommer dock att ske i länder i Afrika och Latinamerika, där man ofta talar de gamla kolonial­makternas språk, men i dag inte har resurser att producera egna talböcker, ens för studielitteratur.

Marrakechavtalet har potentialen att förbättra livet för miljoner människor, och inom några år kommer det att träda i kraft, med eller utan EU.

Som ansvarig för Marrakechavtalet i EU-parlamentet kommer jag den här veckan att rösta för en resolution som i starka ordalag kritiserar de länder som hindrar att avtalet träder i kraft. Jag uppmanar även våra svenska ministrar och mina kollegor i EU-parlamentet att göra allt de kan för att sätta press på de förhalande medlemstaterna i EU:s ministerråd.

I väntan på att bromsklossarna ger med sig, så hoppas jag även att den svenska regeringen förbereder sig inför en snabb svensk implementering så snart det blir möjligt.

Att öppna upp dörrarna till den enorma litteraturskatten och all den information som finns är självklart för oss inom den gröna rörelsen. Synnedsattas tillgång till information och litteratur får inte hämmas på grund av byråkrati och förhalningstaktik.

Max Andersson
EU-parlamentariker (MP), ansvarig för Marrakechavtalet i EU-parlamentet

12 januari 2016

"Öppet lobbyregister ökar demokratin i EU"

Jag och mina gröna kollegor skriver i GP om vårt arbete för att få kontroll på hobbyismen.

Öppet lobbyregister ökar demokratin i EU

Det är över ett år sedan EU-kommissionen började offentliggöra sina möten med lobbyister. EU-parlamentet har flera gånger sedan år 2008 krävt att det ska inrättas ett obligatoriskt lobbyregister för alla EU:s institutioner.

De tre huvudinstitutionerna, EU-kommissionen, EU-parlamentet och ministerrådet, är alla måltavlor för lobbyismen. Under de senaste åren har ett stort antal lobbyskandaler rapporterats. Det handlar bland annat om EU-parlamentariker som accepterat betalning för ändringsförslag, industri- och affärslobbyister som utsetts till rådgivare i EU-kommissionens expertgrupper och parlamentariker med lukrativa sidouppdrag för organisationer som ägnar sig åt lobbying. Här finns stora ekonomiska intressen, såsom företag och multinationella bolag, men också fackföreningar och företrädare för miljöorganisationer och religiösa grupper.

Det är bra att politiker lyssnar på olika intressegrupper och det kan bidra till att göra besluten bättre. Lobbying behöver inte vara dåligt, det är bristen på insyn, risken för oetiskt beteende och den ojämlika tillgången till beslutsfattarna som är grundproblemet.

Satsar miljarder
Bristen på öppenhet leder till att det är svårt att bedöma den verkliga omfattningen av lobbyismen. De uppskattningar som gjorts pekar på att lobbyismen ökar och att allt större summor spenderas av dem som vill påverka besluten. Det är inom läkemedels-, finans-, telekom- och energisektorn som lobbyismen är som störst. En rapport från Corporate Europe Observatory uppskattar att bara finanssektorn spenderar en miljard svenska kronor per år på lobbying i Bryssel och sysselsätter mer än 1 700 lobbyister. Det är 30 gånger så mycket som alla fackförbund och icke-statliga organisationer spenderar tillsammans.

Av de möten EU-kommissionen har hållit med intressenter inför förhandlingarna om handelsavtalet TTIP har över 90 procent varit möten med näringslivet. Endast fyra procent har hållits med företrädare från miljöorganisationer, konsumentgrupper eller liknande.

Det här är djupt problematiskt och odemokratiskt. När lobbying är oreglerat och det saknas möjlighet till insyn och offentlig granskning finns det risk att man fattar beslut som tjänar ett fåtal privata intressen snarare än allmänintresset. Mot bakgrund av detta är det inte konstigt att många medborgare tror att en elit fattar beslut över huvudet på dem, beslut som i slutändan påverkar deras välfärd, pensioner och framtid. Människor har rätt att få kontrollera hur makten utövas i Bryssel.

Vi går före
Det är därför vi som första partigrupp i EU-parlamentet har beslutat gå före och offentliggöra vilka möten vi har med lobbyister och intressegrupper, med hjälp av ett open-source verktyg som exporterar möten från våra kalendrar och publicerar dem på nätet.

Ett lobbyregister är inte lösningen på alla problem, men det är ett steg på vägen. Ett brett deltagande och bidrag av idéer från olika intressen är nödvändiga för att utveckling av politik, lagar och beslut bäst ska tjäna samhället och demokratiska intressen. Därför arbetar vi tillsammans med den gröna gruppen i EU-parlamentet på ett nytt betänkande med uppemot femtio olika förslag för att främja öppenhet, ansvar och integritet i EU.

Max Andersson (MP)
Europaparlamentariker

Linnéa Engström (MP)
Europaparlamentariker

Peter Eriksson (MP)
Europaparlamentariker

Bodil Valero (MP)
Europaparlamentariker

07 januari 2016

Debattartikel om TTIP på Euractiv


Jag och Rasmus Nordqvist från det danska Alternativet skriver om TTIP på Euractiv:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
The Transatlantic Trade and Investment Partnership has been flawed from the beginning. It is evident from the process that we need a new direction for our trade policy, write Max Andersson and Rasmus Nordqvist.

Max Andersson is an MEP from the Swedish Greens and Rasmus Nordqvist is member of the Danish Parliament for The Alternative party.

TTIP: 'Reform' of investor dispute settlement clause not enough

The inclusion of an investor-state dispute settlement (ISDS) mechanism has been the focal point of the debate, and rightly so. At the moment, various environmental measures, from phasing out nuclear power in Germany, to a moratorium on fracking in Canada, are being challenged by foreign investors under similar provisions in other agreements.

This highly controversial and unnecessary mechanism does not belong to a 21st century rule-of-law system. Foreign corporations should hold no greater rights than national firms or any other privileged position that allows them to challenge national legislation outside national courts.

The European Commission has proposed a “reform” of the ISDS system and although this means minor improvements, it is little more than a marketing exercise rebranding old wine in new bottles. There is no argument for giving foreign corporations the opportunity to sue states outside the national courts.

We call for a rejection of this system in TTIP. Moreover, the trade deal with Canada must not include this discriminatory practice either.

No safeguards for environment
From the beginning, we have been promised strong environmental safeguards. However, a recently leaked paper (now made public) shows that this is no more than empty words. While striving to grant foreign investors special privileges, and the ability to challenge environmental measures, no mechanisms are at this point put in place to protect public health or the planet from degradation, although reasonable suggestions have been made by environmental organisations.

With an average tariff rate on EU-US trade in goods at about 3%, TTIP is about regulation. It is about so-called non-tariff barriers - differences in regulations and standards.  We know that the EU strives to sidestep Buy-American clauses, while the US considers the precautionary principle a “trade barrier”, along with fundamental EU regulations regarding chemicals and animal welfare protection.

By harmonising or recognising each other’s standards in various sectors, the deal is supposed to unlock a huge market adding billions of euros and millions of jobs, while setting high standards for the rest of the world to adopt, according to proponents. Sounds too good to be true? Well, it is.

Trade with side-effects
Various economists and reports have diluted the economic arguments and numbers put forward by the European Commission, business lobbyists and the Nordic member states especially. Forecasts are hypothetical and overoptimistic about the effects of TTIP and neglect any negative side-effects to health and environment while ignoring structural adjustment costs (assuming full employment at any given time). We know from, for example, NAFTA that this is not the case.

We are promised that the deal will not lower any standards on health, environment, labour rights or data security, since the negotiation mandate, approved by national parliaments and the European Parliament, states that a deal must not lower any standards. However, we have already seen the opposite. For example, the EU fuel quality directive, aiming to decrease CO2 emissions from transport fuel, has been weakened, allowing for the import of the dirty CO2-intensive tar sands, mainly imported from US and Canada. A great deal of evidence suggests that the weak implementation of this directive was a gesture to accommodate US and Canadian demands to soften the ground in the trade negotiations.

Regulatory deregulation
TTIP in itself may not resolve in EU acceptance of GMOs, hormone-treated beef, chlorinated chicken or the lowering of financial safeguards in the US, however the institutions put in place by TTIP may very well have a deregulatory effect on these so-called “trade-irritants”. Introducing tariff-free US meat on the EU market, produced with antibiotics as growth-promoters and without any animal welfare production standards, could distort competition. EU farmers, forced to follow stricter standards with higher production costs will suffer, risking an internal pressure on EU standards.
Furthermore, a “regulatory cooperation body”, which shall facilitate cooperation on all existing and future laws, is proposed.  The aim is to minimise trade irritants in future and current legislation, which could delay and/or impede future legislation aimed at prohibiting toxic chemicals, according to the Swedish Chemical Safety Authority (KEMI).

We need a new green alternative
In the light of the flawed negotiations, we must have full transparency. The Commission has taken some steps to increase transparency, but this is, however, only a beginning. Publishing documents, which are already leaked, is not real transparency.

Citizens have the right to know what is really on the table – both from the EU and US side. We need to be able to see what we risk to trade away.

Since modern trade deals are about everything than can be traded, we cannot pretend that trade deals are only about smoothing out some simple controversies.

We must replace the current path towards ever-increasing volumes of goods and set sail towards a new era where trade is compatible with planetary boundaries and public interest. An era where empty words are replaced by concrete actions and demands. Ratification of ILO-conventions, climate change measures, environmental safeguards, and protection of public health need to play a focal role in trade deals.

Max Andersson and Rasmus Nordqvist

04 januari 2016

Debattartikel: Terrorister stoppas inte av EU:s register


Jag och Bodil Valero skriver om PNR i Aftonbladet:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 
Terrorister stoppas inte av EU:s register

DEBATT. Nyligen röstade EU-parlamentets utskott för mänskliga fri-och rättigheter igenom ett förslag som innebär att EU-länderna kan bli tvungna att införa ett register som kallas PNR (passenger name records). Det ska innehålla information som flygbolagen samlar in om passagerare, till exempel namn, adress, telefonnummer, kreditkortsuppgifter, resplan, bagageinformation och platsnummer.

Uppgifterna ska sedan sparas upp till fem år och skickas till de ansvariga myndigheterna i EU:s medlemsländer.
 
Förespråkarna hoppas att PNR-registret ska bidra till att upptäcka terrorister i ett tidigt skede. Men det finns få skäl att tro att det är en effektiv eller proportionerlig åtgärd. Det finns redan i dag information som inkluderar namn, nationalitet och passnummer som samlas in och används av polis för att söka efter exempelvis efterlysta brottslingar.

PNR innehåller en vidare kategori information, som inkluderar data med känslig information där en individs religion, sociala status och sexuella läggning kan avslöjas. PNR-data jämförs sedan med profiler i förbestämda bedömningskriterier för att upptäcka misstänksamma mönster eller beteenden. Men detta är ett mycket godtyckligt verktyg.

I praktiken är det mycket troligt att vanliga medborgare kommer att stoppas på flygplatser på grund av sitt namn, ursprung, religion eller sociala bakgrund. Dessutom kan den som inte vill bli sedd lätt kringgå PNR-registret genom att exempelvis ta bilen eller betala sin resa kontant.

EU-kommissionen, som har presenterat förslaget, har inte kunnat visa att ett PNR-register är nödvändigt eller proportionerligt. I de allra flesta fall, som vid de terrorattackerna i Paris i november, var terroristerna redan kända av polis och underrättelsetjänst. Lagringstiden, alltså fem år för personuppgifter, är också för lång för ändamålet och det finns en risk att registret missbrukas eller hamnar i orätta händer.

Det problematiska med den här typen av massövervakning är också att det kan skapa en falsk känsla av trygghet, när det egentligen är andra insatser som behövs för att förebygga och stoppa terrorism. Till exempel behövs en bättre samordning mellan polis och säkerhetspolis i de olika EU-länderna, så att de lättare kan utbyta information. Istället för att avsätta fem miljarder kronor på ett PNR-register kan pengarna användas till gränsöverskridande polisarbete via Europol eller Eurojust.

Faktum är att varken den omfattande massövervakningen via NSA i USA eller signalspaningen via FRA i Sverige har lett till att en enda terrorist har fällts i domstol. Det som har lett till att terroristhandlingar har kunnat avslöjas vid ett antal tillfällen har varit traditionellt polisarbete. Vi behöver också satsa mer på socialt arbete och minskat utanförskap för att motverka våldsbejakande extremism och även stoppa tillgången till illegala vapen.

På grund av terrorattackerna tidigare i år har det nuvarande PNR-direktivet rusat genom lagstiftningsprocessen trots att det innehåller långtgående förslag om massövervakning av alla flygpassagerare inom EU. Men vi får inte upprepa samma misstag som gjordes år 2005, när direktivet om lagring av data antogs under mycket liknande omständigheter bara tre månader efter terroristattackerna i London, och därefter ogiltigförklarades av EU-domstolen. Det är när det öppna och fria samhället hotas som det är som viktigast att inte låta rädsla ersätta vårt förnuft.


Max Andersson

Bodil Valero

EU-parlamentariker (MP)

02 januari 2016

33 böcker

Jag fortsätter min nyårstradition att sammanfatta årets bokskörd. 


***** Oerhört bra böcker! 
Getting Things Done, av David Allen
First Man in Rome, av Colleen McCullough
The Grass Crown, a Colleen McCullough
Island in the Sea of Time, av S M Stirling
Rule 34, av Charles Stross

 **** Riktigt bra! 
Skulden – Eurokrisen Sedd från Aten, av Kajsa Ekis Ekman
Vredesverk, av Erik Granström
Eurafrika, av Peo Hansen och Stefan Jonsson
How to Lie With Statistics, av Darell Huff
Don’t Even Think About It - Why Our Brains Are Wired To Ignore Climate Change, av George Marshall
Fortune’s Favourites, av Colleen McCullough
Caesar’s Women, av Colleen McCullough
Caesar, av Colleen McCullough
The October Horse, av Colleen McCullough
Med Uppenbar Känsla för Stil, av Stephan Mendel-Enk
Absolution Gap, av Alistair Reynolds
Saturn’s Children, av Charless Stross
Neptune’s Brood, av Charless Stross
Counting Up, Counting Down, av Harry S Turtledove

*** Också bra! 
Existence, av David Brin
Empire of Little Kings, av Derk Jan Eppink
Europe Deserves Better, av Philip Lerulf och Jan Å Johansson
The Dying of the Light av George R R Martin
The Amazing Maurice and His Educated Rodents, av Terry Pratchett
The Wee Free Men, av Terry Pratchett
Antifragile, av Nassim Nicholas Taleb
The Rule of the Clan, av Mark S Weiner
How To Run the European Parliament

 ** Helt OK 
Farewell Fantastic Venus, red Brian Aldiss & Harry Harrison
Kalmar Lördag VI – Politisk Dagbok 2012-14, av Jan G Andersson
From This Day Forward, av John Brunner
The Weathermonger, av Peter Dickinson

* Nja… 
Coaching for Politicians, av Elke Esders

Som vanligt skiljer jag på de allra bästa böckerna och de som bara är väldigt bra. Det innebär att många läsvärda böcker får förre stjärnor än vad de skulle fått på ett kommersiellt rankingsystem som Goodreads. Alla böcker med minst två stjärnor är rekommenderade.


21 december 2015

Platsannons: Var med och driv grön politik i EU!

Vill du arbeta i EU-politikens centrum och vara med och forma den gröna politiken? Nu söker vi en politisk sekreterare till Max Anderssons kansli i EU-parlamentet.

Max Andersson är miljöpartist och medlem i Gröna Gruppen. Han sitter i det rättsliga utskottet (JURI) och det konstitutionella utskottet (AFCO) och är starkt engagerad i frågor om demokrati, handelsavtal, IT/integritetspolitik och klimat. Sekreteraren kommer att ansvara för att följa utskotten och bistå ledamoten med att ta fram underlag, utveckla politiska förslag, driva opinionsbildning och skriva debattartiklar. I tjänsten ingår även en del administrativa arbetsuppgifter på kansliet. En viktig del av tjänsten kommer att vara att utveckla och kommunicera en grön och antifederalistisk EU-kritik som inte bara kritiserar EU:s brister utan också lägger fram konstruktiva alternativ med mer medborgarinflytande och decentralisering.

Tjänsten innebär också att tillsammans med övriga anställda och ledamöter för miljöpartiet och gröna gruppen förbereda inför parlamentets sammanträden vilket kräver god kunskap om miljöpartiets politik, förmåga till politisk analys och god allmänpolitisk kunnighet.

Du ska vara en mycket god skribent, kunna arbeta självständigt och ha förmågan att strukturera ditt arbete på kort och lång sikt. Svenska och engelska är våra arbetsspråk, om du även behärskar andra språk som franska och tyska är det en fördel. Erfarenhet av arbete i politiskt styrda organisationer är meriterande. Skicka gärna med ett arbetsprov på en politisk text som du har skrivit som en bilaga till din ansökan.

Det är viktigt att du delar Miljöpartiets värderingar. För att lyckas med tjänsten behöver du några års arbetslivserfarenhet. Som person önskar vi att du är effektiv, drivande, självgående och lyhörd. Du måste också vara beredd att periodvis arbeta i ett högt tempo. Eftersom arbetet är i nära samarbete med ett team på fyra personer läggs stor vikt vid personlig lämplighet. Vi vill ha mångfald och ser gärna sökande med olika bakgrund, kön och ålder.

Anställningsform: 6 mån provanställning följt av tidsbestämd anställning tom slutet av mandatperioden 2019, tillträde efter överenskommelse. Tjänsten omfattar heltid med oreglerad arbetstid. EU-parlamentet är arbetsgivare. Arbetsplatsen är Bryssel, men vissa veckor flyttar den till Strasbourg.

Mejla din ansökan senast 20 januari kl 23:59 till ansok.max.andersson@gmail.com. Då vi gärna ser tillträde omgående, tar vi emot ansökningar och genomför intervjuer löpande.

09 oktober 2015

Praktikplats i EU-parlamentet!

Nu inför våren utlyser jag en praktikplats på mitt kansli i EU-parlamentet. Sista ansökningsdag 30 oktober!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 


Praktikplats
EU-parlamentariker Max Andersson – EU-parlamentet, Rue Wiertz 60, Bryssel, Belgien.


Omfattning
20 veckor med start i slutet av januari 2016, viss flexibilitet finns.


Vem är Max Andersson? 
Max Andersson är miljöpartist och EU-parlamentariker sedan 2014. Han är ordinarie ledamot i rättsliga utskottet och ersättare i konstitutionella utskottet. Max sitter även i miljöpartiets partistyrelse och är sammankallande i Gröna Gruppens arbetsgrupp för IT-politik. Max är tydligt EU-kritisk och starkt engagerad i frågor rörande integritets/IT-politik, demokrati och klimatpolitik.


Vilka är praktikantens uppgifter och vilka erfarenheter ger praktiken? 
Praktiken på EU-parlamentariker Max Anderssons kontor är mycket mångsidig. I praktikens uppgifter ingår bl.a. att hjälpa till i bevakningen av utskottens och arbetsgruppernas arbete. Här kan praktikanten få ett stort förtroende att, tillsammans med någon i staben, sköta Anderssons bevakning i vissa frågor. Praktikanten får också möjlighet att skriva artiklar, utkast till pressmeddelanden och blogginlägg samt hjälpa till med övrigt administrativt arbete. Praktikanten har också en viktig uppgift i kommunikationen utåt från kansliet, hjälpa till med mejlhantering och att förbereda svar på olika frågor som kommer till EU-parlamentarikern. Vid sidan av arbetet på kontoret ges möjlighet att delta i många intressanta möten och seminarier som ordnas i parlamentet eller i Bryssel så att man får en heltäckande insyn i hur arbetet fungerar. Då EU-parlamentets sessionsplats är i Strasbourg, där man sammanträder 12 veckor per år, så kommer praktikanten också ges möjlighet att följa med på en eller ett par sessionsveckor. Praktikanten jobbar i ett team med tre medarbetare i Bryssel och en i Sverige. Praktikperioden omfattar ca 20 veckor med start i slutet av januari 2016 och ger en djupare insyn i arbetet i EU-parlamentet och beslutsfattandet i Europa.


Stipendium: 
Praktikanten ges ett stipendium men står själv för boende i Bryssel. Det brukar inte vara svårt att hitta ett boende och hjälp med detta kan också fås av kansliet.


Ansökan: 
Ansökningar skickas direkt till ansok.max.andersson@gmail.com. Bifoga ett cv och ett personligt brev där du beskriver varför du vill göra praktik hos Max Andersson och vilka erfarenheter du har med dig som skulle stödja dig i arbetet. Vi förutsätter att du delar Miljöpartiets gröna värderingar och talar bra engelska. Vi välkomnar sökande med olika bakgrund och erfarenheter. Sista ansökningsdag är den 30 oktober.

07 juli 2015

Försvara panoramafriheten!

Känd Göteborgsprofil utan panoramafrihet.
På torsdag röstar EU-parlamentet om en reformering av upphovsrätten. Många av förslagen är bra, och skulle till exempel underlätta för bibliotek, forskning och digitalisering av kultur. Men det finns också ett riktigt dåligt förslag, som fått stöd av det ansvariga utskottet, och som handlar om att begränsa panoramafriheten.

Panoramafriheten är ett undantag i upphovsrätten som innebär att vi fritt kan publicera bilder av byggnader och offentlig konst. Det låter självklart, men det är tyvärr inte självklart i EU-parlamentet.

Utskottet har röstat för ett förslag som skulle innebära att tiotusentals bilder försvinner enbart från Wikipedia. Jag har skrivit en debattartikel varför det här förslaget är problematiskt tillsammans med bland annat Wikimedias ordförande, och vill man förstå hur utskottet kunde ta ett så här konstigt beslut så kan jag rekommendera den här artikeln av min kollega Julia Reda.

Sammanfattningsvis så hänger utskottet fortfarande kvar i en tankevärld från tiden innan internet. I dagens digitaliserade verklighet är det fullkomligt orimligt om människor skulle behöva ta reda på om en arkitekt varit död i 70 år, så länge att upphovsrätten gått ut för att kunna veta om det är lagligt att lägga upp en bild på en offentlig byggnad.

När vi röstade i utskottet var det de liberala, kristdemokratiska och socialdemokratiska grupperna som ville ta bort panoramafriheten, men jag tror inte att de får med sig hela sina grupper när EU-parlamentet röstar. Frågan har fått alldeles för mycket uppmärksamhet för det.

Så på torsdag tror jag att vi vinner. Upphovsrätten behöver anpassas till det moderna samhället. Det här är bara en liten del i den stora upphovsrättsreformen. Men det är uppriktigt sagt konstigt att frågan inte har kommit längre.

30 mars 2015

Praktikplats i EU-parlamentet!

European Parliament, Strasbourg

Nu inför hösten utlyser jag en praktikplats på mitt kansli i EU-parlamentet. Sista ansökningsdag är den 19 april.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Praktik hos EU-parlamentariker Max Andersson

Praktikplats
EU-parlamentariker Max Andersson – EU-parlamentet, Rue Wiertz 60, Bryssel, Belgien.

Omfattning
10-20 veckor med start 1 september 2015.

Vem är EU-parlamentariker Max Andersson? 
Max Andersson är miljöpartist och EU-parlamentariker sedan 2014. Han är ordinarie ledamot i rättsliga utskottet och ersättare i konstitutionella utskottet samt medlem i parlamentets delegationer för Kina och Island. Max sitter även i miljöpartiets partistyrelse och är sammankallande i Gröna Gruppens arbetsgrupp för IT-politik. Max är tydligt EU-kritisk och starkt engagerad i frågor rörande integritets/IT-politik, demokrati och klimatpolitik.

Vilka är praktikantens uppgifter och vilka erfarenheter ger praktiken? 
Praktiken på EU-parlamentariker Max Anderssons kontor är mycket mångsidig. I praktikens uppgifter ingår bl.a. att hjälpa till i bevakningen av utskottens och arbetsgruppernas arbete. Här kan praktikanten få ett stort förtroende att, tillsammans med någon i staben, sköta Anderssons bevakning i vissa frågor. Praktikanten får också möjlighet att skriva artiklar, utkast till pressmeddelanden och blogginlägg samt hjälpa till med övrigt administrativt arbete. Praktikanten har också en viktig uppgift i kommunikationen utåt från kansliet, hjälpa till med mejlhantering och att förbereda svar på olika frågor som kommer till EU-parlamentarikern. Vid sidan av arbetet på kontoret ges möjlighet att delta i många intressanta möten och seminarier som ordnas i parlamentet eller i Bryssel så att man får en heltäckande insyn i hur arbetet fungerar. Då EU-parlamentets sessionsplats är i Strasbourg, där man sammanträder 12 veckor per år, så kommer praktikanten också ges möjlighet att följa med på en eller ett par sessionsveckor. Praktikanten jobbar i ett team med tre medarbetare i Bryssel och en i Sverige. Praktikperioden omfattar 10-20 veckor med start i september 2015 och ger en djupare insyn i arbetet i EU-parlamentet och beslutsfattandet i Europa.

Stipendium 
Praktikanten ges ett stipendium men står själv för resekostnader och boende i Bryssel.  Det brukar inte vara svårt att hitta ett boende i Bryssel och hjälp med detta kan också fås av kansliet.


Ansökan 
Ansökningar skickas direkt till ansok.max.andersson@gmail.com. Bifoga en cv och ett personligt brev där du beskriver varför du vill göra praktik hos Max Andersson och vilka erfarenheter du har med dig som skulle stödja dig i arbetet. Vi förutsätter att du delar Miljöpartiets gröna värderingar och talar problemfri engelska. Vi välkomnar sökande med olika bakgrund och erfarenheter. Sista ansökningsdag är den 19 april.


Illustration: The photo of the EU-parliaments building in Strasbourg is by niksnut and published on Flickr under a Creative Commons license.

\\mepbrusfsd1\WKRedirXP$\maandersson-o\Desktop\lobbycal2press\calendarPageStandalone.html