31 mars 2011

Insatsen i Libyen är en dålig kompromiss

Jag är ingen radikalpacifist. Frågan om det är rätt eller fel att ingripa militärt måste avgöras från fall till fall.

Å ena sidan är det rätt att hindra Khadaffi-regimen från att hämnas på befolkningen i de städer som gjort uppror, men det är också rimligt att känna tveksamhet inför operationen. Hela insatsen verkar vara framhastad och ogenomtänkt. Slutmålet är oklart. Ska Libyen delas så att den östra delen av landet bryter sig loss? Är det möjligt att förhandla en lösning? Eller är målet att Khadaffi tvingas lämna landet, och vilka krafter ska i så fall ersätta honom? Upproret är en heterogen samling, och en del av de krafter som ingår i upproret är rätt obehagliga. Det här är inte fråga om en enkel strid mellan en diktatur och demokrater. Det finns risk för ett långt inbördeskrig, och Irak är ett avskräckande exempel. Konsekvenserna på sikt om västmakterna går in och störtar en arabisk diktator är svåra att överblicka.

FN-resolutionen 1973 som insatsen bygger på talar om behovet av att skydda civilbefolkningen, och duckar därmed för frågan om framtiden.

Det är inte heller en slump att samtidigt som världens blickar riktades mot insatsen i Libyen så gick saudiarabiska trupper in i Bahrain för att slå ner demokratirörelsen med våld. Saudi-diktaturen fick statuera ett exempel, och USA som har en viktig flottbas i Bahrain behöver inte längre oroa sig för att folkligt inflytande leder till att landet orienterar sig mot Iran.

Den internationella politiken består till stor del av hycklande.

Regeringen har lagt en proposition om att Sverige ska delta i kriget, och riksdagen ska rösta om den på fredag. Problemet är att den är ogenomtänkt. Förslaget är att Sverige ska vara med och upprätthålla en flygförbudszon, men de svenska JAS-planen ska bara få skjuta på andra flygplan. De ska inte få attackera marktrupper, ens om de är på väg att begå övergrepp. Andra länders plan som flyger bredvid svenskarna ska dock kunna attackera soldater på marken.

Det finns starka skäl att vara skeptisk till att vi ska delta i insatsen i Libyen, men det här en dålig kompromiss. Det är visserligen socialdemokraterna som har drivit den här halvmesyren, men regeringen har gått med på den. Regeringen är ansvarig.

Det finns inte stöd i riksdagen för att Sverige ska vara med i kriget på riktigt. Så istället väljer regeringen att lägga 200 miljoner på en insats som går ut på att vi ska låtsas.

Vore det inte bättre att istället lägga de pengarna på civila insatser för att hjälpa människorna på marken? Behoven är stora, och en sådan insats skulle troligtvis göra betydligt större nytta.


Intressanta länkar:
Annika Nordgren Christensen, en av miljöpartiets mest interventionsvänliga politiker skriver att "Reinfeldts och Juholts JAS-haveri visar att Sverige ingenting lärt" och landar i slutsatsen att vi borde satsa på att hjälpa människorna på marken med civila insatser.

Peter Eriksson försöker försvara kompromissen i en TV-debatt gentemot Birgitta Ohlsson (fp). Det går sådär.

Artikeln "Insatsen i Libyen långt ifrån självklar." av Johan Wiktorin, officer och redaktör för Försvar och Säkerhet är också synnerligen läsvärd.

Andra bloggar om:

Inga kommentarer: