Max Andersson

Grön politik. Oftast om klimatpolitik, EU, och integritet.

02 december 2011

Krisen behöver lösningar - inte stora ord!

Jag har en ledare om eurokrisen och Parisdeklarationen på den gröna tankesmedjan Cogito.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Krisen behöver lösningar - inte stora ord!

Nu i dagarna har det Europeiska Gröna Partiet haft kongress i Paris. Det var en trevlig tillställning. Miljöpartiet fick igenom en resolution om EU:s fiskepolitik och hade stort inflytande på de nya stadgarna. Men om någon hoppats att kongressen skulle leverera ett grönt svar på skuldkrisen är jag rädd att man blir besviken.

Under extrem tidspress röstade kongressen dock igenom en deklaration om frågan. Men Parisdeklarationen är ingen lösning. Det är många stora ord, mycket vänsterretorik, några praktiska åtgärder som går åt rätt håll utan att desarmera krisbomben; och ett antal orealistiska förslag om att centralisera makten som inte löser problemen. Tråkigt nog tycks de europeiska gröna stå minst lika handfallna inför krisen som EU-ländernas regeringar.

Den europeiska skuldkrisen är egentligen två kriser: en bankkris och en eurokris. Under många år har bankerna – underblåsta av en osund bonuskultur - agerat vårdslöst och lånat ut för mycket pengar. Risken är att det finansiella systemet kollapsar och utlöser en depression.

Samtidigt håller EMU på att bryta samman. Om en valutaunion ska fungera behöver medlemmarna utvecklas i samma takt. Människor måste vara beredda att byta land och flytta dit jobben finns om de blir arbetslösa, och det behövs stora överföringar av pengar till länder som drabbas av lågkonjunktur. Allt detta saknas i EMU.

Länder som Grekland, Irland, Spanien, Portugal och Italien har drabbats hårt. När lågkonjunkturen bröt ut 2008 kunde länder med egen valuta som Island och Storbritannien stimulera ekonomin med räntesänkningar och devalveringar, men euroländerna saknar den möjligheten. Istället har de fastnat i lågkonjunkturen och sjunker nu långsamt ner i ett statsfinansiellt träsk. Grekland hankar sig fram från krispaketet till krispaket, och kommer förr eller senare tvingas ställa in betalningarna. Det kan bli gnistan som får Europas banksystem att explodera.

Grekland behöver antingen en riktig devalvering, eller sänka lönerna med uppåt 30 % för att bli konkurrenskraftiga. I praktiken innebär en sådan interndevalvering flera år av nedskärningar och massarbetslöshet för att tvinga ner lönerna. Det sociala och mänskliga priset för en interndevalvering är mycket högt.

EMU är en del av problemet. Den amerikanske nobelpristagaren Paul Krugman har nyligen försökt förklara hur det kunde gå så illa. Han påpekar att EMU är ett politiskt projekt som drivits igenom av det han kallar ”trista, grymma romantiker” som sätter sina drömmar om ett enat Europa högre än verkligheten och de människor som drabbas av politiken.

Nu ser vi resultatet. Det finansiella systemet står på randen av en kollaps. Det ena krispaketet avlöser det andra. Regeringar faller medan populister och högerextremister skördar valframgångar.

Det som behövs nu är modet att våga tänka nytt. EU måste släppa prestigen. Länder som inte är med i valutaunionen bör få rätten att slippa. De länder som vill lämna för att möta krisen på ett socialt ansvarsfullt sätt måste få rätt och hjälp att göra det. Det här är inte alldeles enkelt. Den mest realistiska lösningen kan mycket väl vara att det är Tyskland och några andra länder som lämnar EMU och skapar en ”nordlig euro”. Det är sådant som måste övervägas.

Parisdeklarationen innehåller många förslag som är bra på sikt och minskar risken för en ny bankkris om 10-20 år. De europeiska gröna vill göra upp med bankernas bonuskultur, öka transparensen, och re-kapitalisera bankerna. Man talar mycket om hållbarhet och social rättvisa, och till skillnad från miljöpartiet vågar man säga klart och tydligt att både inkomster och förmögenheter behöver utjämnas.

Men man blundar för problemen med EMU och förespråkar istället ett ”modigt kvantsprång” mot ytterligare centralisering. EU-skatter ska införas med majoritetsbeslut. EU-budgeten ska öka kraftigt, och utan att det sägs rent ut verkar det vara en tiodubbling eller mer som avses. Man vill också ge ut euro-obligationer, vilket är att skjuta problemen framför sig och finansiera kommande krispaket med sedelpressen. De här förslagen kräver enhällighet mellan samtliga medlemsstater, och förutom begränsade former av euro-obligationer är det orealistiskt att de blir verklighet.

Men det värsta är ändå Parisdeklarationens krav på ett nytt EU-fördrag som ska avskaffa vetorätten på många områden, och ska träda i kraft även om det bara accepteras av en majoritet. EGP vill alltså låtsas som att vetorätten mot fördragsändringar inte existerar, och agera som om medlemmarna upphört att vara självständiga och förvandlats till delstater i en förbundsstat. Åtminstone Storbritannien skulle allvarligt överväga utträde om EU beter sig så, och flera länders författningsdomstolar (däribland Tyskland) skulle helt enkelt vägra godkänna fördraget. Den ekonomiska krisen är tydligen inte illa nog. Istället ska vi gå in i en konstitutionell kris som skulle paralysera unionen för flera år framöver!

Det är inte det vi behöver, och miljöpartiets delegation röstade emot de dåliga inslagen i Parisdeklarationen. Förra gången EU ändrade sina fördrag tog det 8 år från att första toppmötet i Laeken tills att Lissabonfördraget trädde ikraft. Krisen behöver en lösning redan idag, och det är inte sannolikt att dagens EMU överlever så länge.

Krisen har redan fått många gamla anhängare att omvärdera valutaunionen. Man kan hoppas att EGP går igenom samma utveckling. I politiken måste man våga se problem, och formulera lösningar.

Max Andersson
Ledamot i Miljöpartiets partistyrelse


Andra bloggar om: , , ,